Kompanjonen

Hallu!
Jag har fortfarande inte vant mig vid det som sitter på mitt huvud. Det känns som en "hon har blekt sitt hår hemma i hopp om att bli en snygg blondin, men misslyckats!"-tanke. Jag använder silverschampo varje gång jag duschar, hoppas att den ultimata färgen ska komma, men icke. Waaah! Jag ångrar mig lite varje morgon när badrumsbelysningen ger sitt skarpa sken. Men så tänker jag: Det är inte mitt fel, det är frisörens. Som ett litet mantra. Kollade på kort ifrån tågluffen (håller på och gör ett album!) och kände bara att det är så jag vill ha det nu. Långt och härligt mellanblond. Men, what to do?

Imorgon börjar psykologikursen. Spännande! Jag ska strax hämta den nya kursboken ur en mörk bil. Skumt, va? Lite gangsta. Business to business. I detta fallet är det min kära mor som är Bossen. Så segt är detta; när jag beställer kursböcker ifrån Adlibris, då anländer de till en knäpp butik i Ulricehamn: Björns ramar och presenter (som försörjer sig på att sälja Mirandabjörn-ramar). Därför måste min mamma vara en mellanhand. Varför inte skicka hem till mig? Eller till Götaplatsens Kiosk? Varför till tjuriga Björn?

Det är gött att klaga!