Kompanjonen

Barcelona juli 2008. Jäkligt varmt, goda butiker och många fina sevärdheter då va, för att sammanfatta det fint.

Men, det var ju så mycket mer! Det var ju Bruce Springsteen & the E Street Band, Nou Camp; jag, P och hundratusen glada spanjorer. Jag har aldrig varit ett sånt där Bruce-fan (som halva Sveriges befolkning tycks vara) men jag har helt ändrat mig och anslutit mig till den hängivna skaran. Gud, han är bra! Vilken underhållare, vilken artist! Ahh, jag sitter här och myser i soffan med Toblerone (inköpt på flygplatsen, mer om denna hemska flygplats snart...), min dator och lyssnar på Bruce. Jag är helt besatt av låten Lonesome Day från skivan The Rising (2002). Har redan planerat att se honom nästa gång han ger sig ut på turné. Den konserten vi såg var den sista på hela touren. Coolt, va? Han snackade en massa på spanska (vi förstod ingenting, Que?) men spanjorerna skrattade så vi stämde in. Ja, jag känner mig så besatt att jag vill köpa alla skivor och gå igenom dem i kronologisk ordning, kanske läsa en biografi över mannen. Men jag vet inte, det finns ju gränser... kanske en poster på väggen?

Vi var väldigt turistiga med fotriktiga skor (4 paket plåster med oss i resväskan!) och två kameror, karta och guide (alltså bok, inte en levande). Jag hade en stegräknare också, så vi gick ungefär 1½ mil varje dag! Jag väntar ivrigt på att mina benmuskler ska visa sig. Så jag kan nog säga att ja, vi har typ sett hela Barcelona på fem dagar. Jag känner mig så skrytig nuförtiden. Blir man det på äldre dar, månntro?

Nu till den störda berättelsen från resan. Vi åkte hem på tisdagen 17:30. Planet lyfte och allt var bra, vi flög i en kvart, så helt plötsligt blev det helt tyst, det kändes som om hela flygplanet bara stannande upp, det pep till och man tror att sitt hjärta ska stanna av rädsla. Snacka om handsvett! "Störtar vi?" Folk tittar sig oroligt runt. Efter en stund kommer det ur högtalaren:
- Ja, det är kapten här, vi har ett tekniskt problem så vi måste vända tillbaka till Barcelona.
(Låter han stressad, eller lugn?!). Åh, det var så läskigt. När vi landade igen så kunde jag andas igen. Vi fick sitta där i ett par timmar. Väntan och åter väntan.  
-Tyvärr är problemet så stort att vi måste ställa in den här flygningen.
Allmänt virr utbryter. Alla i planet (140 stycken irriterade och smått rädda svenskar) checkar ut igen, så får vi åka till ett hotell och serveras taskig mat. Dock väldigt lyxigt hotell! Men i ett industriområde. De meddelar att vi åker ut till flygplatsen igen klockan sex på morgongen, därför går alla och lägger sig tidigt. Vi lyfter åtta. Ja, gött då hinner jag till jobbet, tänker jag. Vet du när vi kom iväg? Fem på eftermiddagen. 24 timmar, alltså ett dygn försenat! Snacka om en lång dag i taxfree-shopsoch på den där förbannade flygplatsen. Snacka om att man blir trött när det står "Gotemburgo - Delayed" och ingen spanjor kan ge oss information. "Vi vill heeeem!" Men vi var fast på en flygplats. Vi började tro att vi skulle få bosätta oss där. Söka jobbvisum osv. Eftersom det "tekniska problemet" inte gick att åtgärda så flög SAS dit ett tomt plan från Arlanda som kom och hämtade oss. Jag undrar vad det var för fel... motorn? Vi fick lite matkuponger och fri tillgång till dryck när vi äntligen kom på planet. Var  tvungen att dricka vin för att lugna mina nerver. Jag förstår inte  har aldrig varit flygrädd, nu är jag rädd bara det kommer en pytteluftgrop. Innan har jag älskat luftgroparna! När det hoppar och säkerhetsbältslampan tänds. Men när vi flög hem från Wien i julas var vi tvungna att nödlanda då med. Jisses! Tredje gången gillt? AAAAAAAH!







Observera att det är en livs levande haj här ovanför! Vi lever verkligen farligt i sommar...