Kompanjonen

Jag måste berätta om min mycket konstiga och oväntat känslosamma kväll. Nu i efterhand (ja, det är ju fortfarande kväll, så vad som helst kan hända) känns det hela ganska komiskt. Det började med att jag åkte med bussen hem från simträningen och bestämde mig för att köpa någon typ av onyttig mat, för att sörja/fira mina tentor och att jag var sjukt hungrig. Men grejen är den att min sista buss (2:an) går bara var 20:e minut på kvällen, så jag tänkte att jag bara köper något om jag hinner med bussbytet. Så är det 5 minutas till nästa buss, jag springer in på Sibylla:
- Hinner du göra en hamburgare på mindre än 5 minuter?
- Ja!
- Okej, då tar jag en!

Men icke, han packar varligt ihop burgaren tillsammans med sallad och tjofs precis när jag ser min buss åka förbi. Jag får mitt meal i en påse och sitter och väntar i 20 minuter och tycker att allt är skit. Där sitter jag och det enda som jag kan tänka är: "här har jag köpt ett helt onyttigt meal som blir kallt och det är kallt ute, och jag väntar på dessa jäkla bussar varje jäkla dag. Och så gick tentan dåligt med." Lite som ett mantra. Så jag börjar lipa. Väldigt lyckat. Gillar inte alls det här med offentliga attacker (eller attack, mer en lugn ström av tårar). Till slut kommer jag hem med kall mat. Jag tittade på de sista 4 avsnitten av Sex & the City och snörvlade mer än någonsin. Och nu kan jag bara säga: det var skönt! Nu känner jag mig sansad igen. Men jag undrar vad som ligger till grund för alla dessa knäppa tårar: en stackars salsaburgare eller inkommande mens?