Kompanjonen

En snabb uppdatering av dygnet som har gått (jag lovar, det finns ingen mer spännande läsning just nu).

Tentan tog sina bestämda kliv och gick till helvetet. Jag blev så himla besviken på mig själv, för jag fick en ren blackout. Till och med att jag fällde några tårar på skolgården, olyckligtvis kom tentavakten (hade han gett upp med?) förbi och såg min sorgliga uppsyn. En aning pinsamt, så jag ryckte upp mig och tänkte att Gunnar Wramsby kan ju åka till regnskogarna och göra något vettigt istället för att ge dryga föreläsningar om företagets finansiella miljö och planering . Sen fick jag goa kramar av Mia och ett par timmar senare var vi redo för fest. Jag struntade i det där " alltså, jag ska upp tidigt imorgon, så jag tar det ändå lugnt ikväll", vilket jag bittert fick ångra imorse (mer om det senare). Förfest hos glada Marie med en massa goa tjejer och sen en till hos Andreas där det var ännu fler från klassen. Därefter, Club Caj goes to Las Vegas. Så underligt att gå ut på en tisdag, men samtidigt gött. En väldigt rolig afton! Eftersom jag inte har något boende i Jönköping sen i förra veckan, så sover jag över hos Helena när det behövs, alltså inatt. Imorse gick jag upp kvart i sju för att hinna med tåget. Ja, men det kändes ganska lugnt till en början. Tvättade ansiktet och så, men sen när jag skulle koka kaffevatten fick jag jordens fall. Blev kritvit i ansiktet och började kallsvettas och blev helt snurrig. Jag var tvungen att lägga mig på köksgolvet och bara andas, andas (katterna kom och nosade). Fruktansvärt, det är som om alla alkoholdunster samlas i huvudet och bara dansar loss! Haha, så himla komiskt, denna konstiga bakfylleattacksvimning har jag upplevt ett par gånger i min ungdoms dagar. I duschen (efter julfest på vårt gymnasie, s.k. Julskutt. Herregud), på Hultsfredsfestivalen (på morgonen, mitt på en väg, jobbigt läge). Ovärt. Vill aldrig mer vara med om der. Men efter det har jag mått ganska okej. Sov nästan hela resan upp till Falun. Och nu är jag alltså hos min farmor, ligger på en madrass i vardagsrummet. Jag känner mig som en ond människa och släkting när jag skriver det här, men jag har smått panik! På min farmors konstanta pratande och hackande på min generation, på mobiler som gör folk stressiga, på att jag rakar benen (det är sant!), snack om ändtarmsproblem, att det var bättre förr osv. osv. Jisseus, jag är helt utmattad! Nu har det gått en eftermiddag och kväll. Uppladdning inför morgondagens kortspel och fikande börjar nu. Det är klart att jag tycker att farmor är snäll, rolig och underhållande, men inte när man är seg och überstressad över skolarbete. Jag har blivit väldigt bra på att säga "mmm, jahaa, jo, det är sant" och nicka lite, för själv får man inte en syl i vädret. Hon är lite speciell, Rutan Svensson.  Nu har jag tänkt sova gott i lakan från 1900-talets början.

God natt!