Kompanjonen

Jag är helt uppe i varv. Det går inte att slappna av med rymlingarna. Men vilka bekymmer! Jag förstår inte hur det ska lösa sig.

Då är det måndag igen. Det är skrämmande att veckorna går så fort. Jag hinner inte tänka ens. 20 dagar kvar! I lördags var nästan hela gänget ( några godingar saknades dock) samlade i Anna och Emils härliga lägenhet. Det blev en utgång också. Men inte någon dans. Jag och Per var mycket bittra över detta. Vi ville ju ut och klubba! (Clubba? Va?) Sammanfattningsvis, en lyckad kväll. Och på dagen åt jag och Peter på dettta underbara ställe. Eller stället i sig är inte så mycket att hurra för: en jobbig fläkt som låter och det är kallt. Men trots det, det är godast, det är SOL SUSHI. Ligger nära Centralstationen. Det är den godaste sushi som jag har ätit i mitt liv. Och soppan... jag blir knäsvag här. Gå och besök!

Vi är äntligen klara med ett arbete; Helena, Matilda och jag. Det är en lättnads suck. Jag hoppas att det blir godkänt också. Jag är så trött på att skriva om övervikt och amerikaner. Är inte det 2000-talets hotspot? Jag menar, nu är det snart tjugohundrasju. Förändringarnas tid är på gång. Jag känner det. Gör du?

Ojoj, jag vill inte låta djup på något sätt.

Nu tänker jag göra en förbjuden sak. Jag kommer att lägga upp en bild på Davida utan hennes vetskap. Hehe. Men den är så himla go! Och jag tror inte att hon misstycker. Min kamera brukar suga ganska hårt, (vilket man ser på resten av bilderna) men den här bilden fick ett sånt skimmer och just för den här stunden gillar jag min kameras härlighet.

Eller nje, inte när jag kollar på resten av korten. Jag ser sjuk ut. Hemligt.


Here she comes!