Kompanjonen

Orkar inte läsa mer. Det känns som om all ny information som kommer in i huvudet knuffar ut den viktiga information som jag hade för ett par dagar sen. Det är stopp! Såhär framåt kvällskanten tänker man på ditt och datt. Tankarna går run, runt. Fick se ett kort på Mathias idag när han var liten. Så himla glad! Det känns så overkligt och veta att han, den lille killen på bilden, inte finns längre. Även om jag inte kände honom alls väl, så saknar jag honom. Jag tänker lite på honom varje dag. Bara inte på honom, utan på begravningen, pappas sorgsna ögon som inte gråter, någon knäpp tystnad, en känsla som inte går att förklara, mest att det är så orättvist. Jag kan inte prata om det riktigt. Sms som jag hade sparat som försvann. Och jag undrar att vad jag ska svara när folk frågar hur många syskon jag har. En bror och en syster. Eller ja, två brö... orkar inte gå in på det. Men varje gång får jag skuldkänslor för det känns som om jag förtränger honom. Ja, det är ett mysterium. Jag hoppas att han har det bra.