Kompanjonen

Nu måste jag erkänna att jag är sjukt pirrig.

Ah, packningen är inte i väskan, utan utspridd i hela rummet. Ingen ordning i huvud eller hus. Tog farväl av P idag. Jag hatar att säga hejdå. Lång tid utan en godings pussar. Eller egentligen är det inte sååå lång tid, det är ju inte frågan om 1 år. Men ändå. Baby. Ses i december. Känner mig förväntansfull/matt, laddad/trött. Har jag sagt att jag har beslutsångest inom alla områden? Mest trött på oredan här. Det enda jag vill nu är att vi ska sätta oss på planet och lyfta. För i sanningens öga så kommer det ju att bli hösten som är "the time of our lives". Yeah!

Om du inte får nog om att höra om resan, gå in på vår resedagbok och följ våra strapatser. (smygreklamfaktorn är hööög!)

Okej, ta hand om er alla. Ta hand om hösten. Det är ändå en fin tid. Drick varm mjölkchoklad och kolla på en romantisk komedi, köp en fleecefilt och leta upp det finaste lövet. Vi ses i jul!